Husby centrum, en helt vanlig söndag i Stockholms vinterkyla.

​

För fyra år sedan vandaliserades köpcentrumet, närboenden evakuerades och över 100 bilar brändes i området. Det var här som gnistan satte fyr på kravallerna som kom att spridas till övriga Stockholm och ut till andra städer i Sverige.

​

Men det var då.

​

Nu har klockan precis slagit 16 och det vimlar av människor i centrum. Familjer springer runt med kundvagn och försöker hitta den sista brödbiten inför veckan som kommer, ungdomarna strosar omkring och skämtar med varandra, samtidigt som gubbarna går hand i hand med gummorna. Det är här livets blodomlopp cirkulerar under söndagen och mitt i vimlet sitter jag tillsammans med Husbyborna Philip O’Connor och Haidar Haidari. De är trötta på den negativa bilden av deras förort.

​

– Det första jag tänker på när det kommer till Husby är ordet missförstått. Det positiva i Husby tas inte upp i media, hävdar Haidar, 24 år.

Han tittar på mig med stora ögon och gestikulerar med händerna.

 

– Hela världen var här när det var kravaller, men när det var över var också alla journalister försvunna. Vad vet de om Husby om de bara har varit här i en vecka och rapporterat om stenkastning och bilbränder, frågar han sig.

​

             Det är inte sexigt och det säljer inte att                       rapportera om en fotbollsturnering.

          – Haidar Haidari

 

De båda killarna säger att det finns en annan bild av förorterna i Sverige som människor väljer att blunda för. Det finns människor som hjälper varandra i samhället, skapar aktiviteter som ger kärlek och som bygger gemenskap. I Husby har det anordnats fotbollsturneringar när personer har gått bort, rappare har lyft marken till åskådarnas eufori, och manifestationer har hållits för att sparka ut våldet, säger Haidari.

– Ingen vill rapportera om sådana här grejer, för det är inte sexigt och det säljer inte att rapportera om en fotbollsturnering i Husby.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett stenkast från centrum ligger sporthallen. Där blir drömmar verklighet. Philip O’Connor lyfter fram förortsbor som har lyckats i samhället. Det finns författare, journalister, artister och fotbollsproffs som har gått hela vägen från betongens träningsplaner till drömmarnas värld.

 

Är det verkligen en stark gemenskap hos er?

– När jag var på jobbuppdrag i USA fick min fru punktering på sin bil på vägen till dagis för att lämna av vår dotter. Mitt i centrum stod hon och behövde hjälp. Då ringde hon Haidar, som tog med fyra-fem kompisar som fixade situationen. En körde barnet till dagis, en skjutsade frun till jobbet och de andra fixade punkan och lämnade bilen utanför mitt hus när jag kom hem, förklarar Philip O’Connor med ögonen fyllda med glädje.

 

Kebaben är uppäten och om bara någon timmen ska Haidar och Philip iväg på fotbollsmatch med korplaget Kista Galaxy. Vi tittar på klockan, går vidare mot entrén och ut i centrum. Det kryllar med butiker till höger och vänster. Haidar påminner mig om en manifestation som hölls på exakt den här punkten på torget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var en fredlig och solig majdag.

– Släng din sten och plocka en korv istället, en manifestation i Husby där en livsmedelsbutik passade på att visa Champions League-finalen 2012.

​

Men trots att folket står upp för varandra, visar solidaritet på gatorna och försöker hålla ihop ett normalt liv, dör ändå människor i området. Ungdomar springer runt med stenar och vapen samtidigt som polisen jagar med blåljusen och brottsbalken.

​

– Det är en liten klick människor som förstör för andra. Det är så överallt egentligen. Det låter kanske klyschigt, men folket är inte sysselsatta. Om jag inte har jobb och bara sitter hemma, kommer jag gå ut och jiddra på stan, säger Haidar Haidari som förstår tonåringarna, men också fördömer deras handlingar.

​

                En bra start vore att se våra förorter

          som en tillgång och inte ett problem

              – Philip O'Connor

​

På torget syns nakna träd, några ensamma träbänkar och ett äldre par som matar fåglarna. Mellan husfasaderna studsar en kakofoni av röster och Philip O’Connor som pratar om lösningar på problemen i förorten. Det är det sista vi hinner med innan solen går ner.

– Det finns aldrig enkla lösningar till komplicerade problem - men en bra start vore att se våra förorter som en tillgång och inte ett problem, såsom man gör med alla andra delar av landet.